Jag har blivit mobbad, har du?
Väldigt ovant att se min lilla flicka med glasögon, hon blev som en helt ny människa. Men har nog aldrig sett Halie som jag sett henne förr. Hon lekte och var glad och skrattade åt "tittut". Lekte t.o.m med mammas karl på ett sätt hon aldrig tidigare gjort. Vi har en helt ny Halie..
Men oron till mobbning, folk som glor osv. Jag hoppas och ska se till att min brud ska få självförtroende och självkänsla. Hon ska inte få ta skit ifrån andra och det ska jag se till. Jag vet faktiskt hur det är att ha glasögon som barn.
Jag blev riktigt mobbad för att ha glasögon, jag minns då jag var sex-sju år att en kille som gick i sexan mobbade mig så jävulskt att då det ringde in väntade jag tills alla barn sprang in och smet försiktigt in efter dem. Dessutom gömde jag alltid mig på rasterna för att inte stöta på mobbarna. Som tur var gick jag bara i den skolan i något år. Det fanns även äldre kvinnor runt 30-40 års åldern som kunde skrika åt min mamma och nämna "dina jävla rödhåriga glasögon barn". Glasögon var något hemskt för mig. Och det gick till och från att jag ofta kastade sönder dem för att slippa använda dem. Men alltid kom min mamma med nya, kan tänka mig hur svårt det även var för henne att tvinga mig ha på mig dem. I sexan fick jag linser och sen dess har det varit bättre, blev aldrig mobbad på samma sätt mer. helt sjukt hur dagens ungar kan vara. Jag kan lova att det var hemskare att leva med det som barn än äldre. Man är liten och oskyldig och barn kan vara så grymt mycket värre än vuxna. Och många vuxna är blind. Antingen har man ett barn som är pluggis, mobbare, mobbad osv.
En sak har inte Halie ärvt utav mig och det är mina "fräknar". Visst dom kan komma sen, men nu idag tycker jag det är fint. Men det var en tyngd att få bära det då barn kom med taskiga glåp ord som "prickikorv". Jag förstår egentligen inte hur jag stod ut som barn. Och jag avskydde mina fräknar och förstod aldrig varför det bara var jag och min bror som hade det, och fanns det någon som hade litegranna så var den aldrig mobbad. Utan just jag och min bror fick uppleva det varenda dag. Jag fick ofta höra det i skolan medans min lillebror fick höra det i bussen. Alla dem äldre grabbarna skrek glåpord till honom och jag vågade aldrig säga till dem. Och varje morgon så gruvade vi oss för att sätta oss på denna buss. Rädd för att veta vad morgonens glåpord skulle vara. Ju mer mobbad jag blev så började jag ljuga och sno saker av dom som faktiskt mobbade mig. Det gjorde absolut inte saken bättre. Det blev ju bara värre.. Saken som faktiskt räddade mig ur allt var att jag började en kampsport. Helt plötsligt fick jag sjävkänsla och folk började ge upp mobbning. Killen jag var mest rädd för drog jag upp i väggen och sen dess har dom aldrig yttrat sig mer. Jag tänker faktiskt säga rakt ut vad skolan heter "sundskolan". Där har även två av mina andra syskon blivit mobbade. Alltså fyra av oss passade tydligen inte in där. Antingen var vi stor, prickikorv, glasögonorm. Tänk er att jag faktiskt tog mig upp varje morgon och gick till en skola där jag möttes av mobbning och rädsla. Där jag fick ta till lögner och stjäla för att försöka passa in. Men jag vet vad jag talar om och jag vet då mobbning sker och hur man beteer sig. Jag hade ett jädrans humör då jag kom hem, hysterisk och arg. Men berättade aldrig för någon vad varför. Men innerst inne visste min mamma om det fast jag alltid förnekade det. Men hon gjorde rätt. Kampsporten gav mig det jag faktiskt behövde. I dagens läge måste man försvara sig själv för att komma någon vart. En mamma eller pappa kan faktiskt inte göra mycket då hela saken bara blir värre. Men jag tänker försöka SE med stora ögon om det händer Halie. jag är glad vart jag är idag. För idag är jag inte den som blir mobbad och tänker inte vara den heller. Dom fick aldrig ner mig på botten, utan jag steg i slutet. Dom vann aldrig över mig. Och jag hoppas att dom idag känner skuld för vad dom orsakat och att dom en dag får känna på att vara ett offer. Bara för en dag. Det här är ju bara en snabbversion, alltså en liten del av det hela. Och det som jag varit med om får absolut inte Halie vara med om. Nu kanske ni förstår varför det gjorde så ont att Halie fått glasögon.
Starkt skrivet! Men med en mamma som dig så kommer er lilla stumpa växa upp med ett bra självförtroende tror jag:-) ser fram emot att få se en bild:-)
När jag gick på vretaskolan i Gimo så blev jag också mobbad
Hejsan. Ville bara skriva nån rad om glasögon och mobbning. Min lillasyster är både överviktig och har glasögon men hon blir då inte mobbad.. Hon har mer kompisar än vad jag och mina andra syskon haft tillsammans i samma ålder. Sen har de ju blivit en "mode" grej nu med glasögon kanske inte då man är så liten som din flicka men upp i åldrarna. Tror inte att man blir mobbad fast man har glasögon och är stor eller liknande bara man vågar säga ifrån och ta tag i saken. Vet att de kanske inte är de lättaste om man är rädd osv. men om man får lära sig ändå från att man är liten att man säger ifrån om det är nån som sårar eller gör en ledsen. Vill inte påstå att de är rätt med mobbning eller att de är "offrets" fel och de är den som ska rätta till allt.. Det är lite så det ser ut nu i skolorna och de är jätte synd. Men jag tycker absolut inte att du ska tänka på sånt redan nu. njut av små barn livet och ta tag i såna problem om dom dyker upp.
Jag vet precis hur det är att bli mobbad. Pissmyra, prickikorv, rötått, tjockis, fetto you name it. Och det var inte bara barn utan även vuxna.
Men jag hade extremt bra psyke som barn och lyssnade aldrig på dem, grät aldrig av glåporden och precis det tänker jag försöka överföra till Novalie.
Hade fräknar som barn, men de har "växt bort" på mig.
Din dotter är fin i glasögon! Har själv glasögon, men använder bara dem när jag ser på tv, datorn eller när jag läser.
Kram!
Håller med dig om att Sundskolan var ett helvete..och lärarna där gjorde ju inte mycket åt det.
så starkt skrivet av dig..
jag vart även mobbad på sundskolan i några antal år, för jag var med fel personer.. att ja inte våga säga emot och var tyst, hade även glasögon med..
Hej.
Hade med glasögon som liten, fick dom när jag var 6 år.
Då sa ingen så speciellt mycket, men jag hatade dom ändå. Jag vägrade tillslut att använda dom och fick t o m optikern att säga att jag inte behövde dom mer. Tyvärr har ju inte min syn blivit bättre för det utan ser bara sämre och sämre. Har glasögon idag som jag använder när ingen ser. Knappt så min sambo får se. Han säger inte heller något, men det är något som sitter i mitt huvud, något som gör att jag vantrivs. Jag ser inte ut som jag helt enkelt. Däremot blev jag mobbad för min vikt. Jag har alltid varit underviktig och fick det fina smeknamnet "skelettet". Alla vuxna var på mig och lassade upp massa mat på min tallrik, "kompisarna" tvingade mig att sitta still på rasterna (rör man sig mycket så går man ner i vikt tyckte dom). Jag fick alltid trycka i mig det dom la upp och blev så mätt att jag bara ville spy. En lärare frågade mig senare på högstadiet om jag gick på droger eftersom jag inte gick upp märkbart i vikt! jag har aldrig rört en drog som inte har varit vanliga cigaretter eller alkohol. Jag var inte underviktig heller för att jag ville vara det, utan min mormor, mamma och även mina syskon har varit lika underviktiga. Vi har högförbränning i kroppen som gör att vi inte går upp på samma sätt som andra kanske gör. Det jag vill komma fram till är att glasögon eller ej så finns det alltid något man kan bli mobbad för. Finns så mycket man kan påpeka om man bara vill. Det som tröstar mig idag är att se var dom står nu flera år senare och se, här står jag med en underbar familj och bara älskar livet. Det som hände då har gjort mig starkare idag och kanske det var meningen att öppna mina ögon så att jag kan hjälpa min dotter på ett annat sätt när hon börjar skolan?
