Idag 14.44 (ungefär) så valde du att bli en ängel. Du ville inte gå men din kropp orkade inte mer, nu får din mamma ta hand om dig och låta oss andra sakna dig. Men en dag så ska vi ses igen, men det dröjer ett tag till dess. Du blev endast 61 år. Och det syntes inte ett endaste grått hårstrå på dig och rynkor fanns det knappt. Då jag fick se dig ligga på sängen så såg du så fridfull ut och odöd ut. Jag kunde inte se att du var död för att du var så vacker. Jag är även så förvånad över att du så snabbt valde att försvinna ifrån oss. Du har haft ett riktigt tungt liv, allt som du har varit med om skulle inte många klara av. Folk vet så lite om dig.. Men jag fick faktiskt lära känna dig och jag vet och har sett alla underbara sidor du har. Du fanns där och du älskade mig från första stund. Glömmer aldrig de gånger jag sov över hos dig som liten. Aldrig var det en still stund.. Du och jag hittade alltid på massvis med saker och de följer med mig livet ut. Ditt fina hjärta är det bara några få som fått tagit del av.. Så fel att du hamnade på "andra sidan" nu då du äntligen hade blivit dig själv igen.. Jag älskar dig och har alltid gjort, det kan ingen ta ifrån mig. Du har lämnat fina spår inom mig. 

Tankar jag har just nu:
Det är bara så orättvist.. Så mycket rop på hjälp som min mormor sökt så fick hon inte hjälp förän några år sedan. Livet är bra orättvidst ibland. Du var värd en bra liv efter allt som du fått gå igenom. Men jag är glad att din sista tid i livet var bra. Det hade äntligen ordnat sig för dig. Men det är tydligen då änglarna ville ha tillbaka dig. Du fick i alla fall 61 år här i livet.. Jag önskar dig en stillsam ro och vi ses snart igen, VILA I FRID ÄLSKDE DU ♥

En jobbig start på veckan.
Var nyss in på IVA (sjukhuset).. Mamma ringde mig och sa att mormor ligger jätte dålig där. Hon var medvetslös och kom in i söndags. Så vi drog oss in och med oss hade vi Malin, brorsan, Felicia och Eddy. Mormor låg bara ner helt okontaktbar och tittade in en endaste gång på de tre timmar som vi satt där. Läkaren kom efter en lång väntan och sade att de egentligen inte hittat något problem. Men hon hade en stor blodförgiftning. Och skulle hon få hjärtinfarkt så ville de inte starta igång hjärtat igen pågrund av att blodet var så dåligt. Mormor är bara 61 år. Har inte ens grått hår ännu. Samma fina orangaá hår och ser ut att vara runt 50 år. Hon hade även målat sina långa naglar blåa.. Visst min mormor är stark hon har överlevt det mesta. Men nu såg man att det inte alls var bra med henne. Hon som det alltid är fart på.. Tyckte så synd om henne, gav henne ett hjärtgosedjur där det stod "ilove you" på och ett dagisfoto på Halie så att hon ska veta att vi varit där och se det om hon vaknar till. Det är ju hon själv nu som väljer om hon vill leva vidare eller gå över på andra sidan. Jag hoppas verkligen att hon är stark, hon som blivit så bra nu på slutet och alltid varit så glad då man hälsat på henne. Hon har även träffat Halie och blev så glad då hon höll i henne. Kommer ha mobilen i handen inatt, man vet aldrig om något händer. Det tråkiga är ju att min sambo kommer att jobba från tio till elva på kvällen imorgon. Inte mycket att göra åt.

Idag då jag såg henne så minns jag alla gånger jag sovit över hos henne som liten och hur mycket presenter jag alltid fick utav henne. Har fortfarande än idag kvar en sak jag fick "drömfångare". Den hänger än idag på väggen ovanför min säng. Jag älskar dig mormor, bli pigg och stark nu!

Det började med att jag och älskling la oss i sängen vid tolv och jag hade lite svårt att sova.. Varför visste jag inte då men min sambo somnade på sturt. halv sju på morgonen så kommer Halie in i rummet. Väldigt tidigt vaknade hon och det brukar hon inte göra då hon sover hemma. Kände just då hur ont det gjorde att ligga på sidan oavsett hur jag vred och vände på mig så kändes det jätte konstigt så jag gick upp för att kissa och precis efter jag kissat så känner jag hur det känns som att jag "kissar på mig" medvetet. Jag gick in till sovrummet och sa till Matte.. Jag tror att vattnet gick. Lite chockad var jag men visste ju inte om vattnet hade gått. Så jag ringde min mamma och hon bad mig ringa till förlossningen.. Berättade läget och de tyckte jag skulle komma in och helt plötsligt då jag la på så gick vattnet ännu en gång och där med började jag känna riktiga sammadragningar som gick över till värkar. Jag skyndade mig över till min brors kompis lägenhet för att väcka upp honom så han kunde ha Halie. Då dörren öppnades så gick vattnet ännu en gång, började känna att det blev brådis nu särskilt då värkarna kom tätt emellan. Min bror gick över jag och sambon åkte till Svedjeholmen för att hämta mamma och min syster. Min syster skulle hjälpa min bror att ta hand om Halie och mamma följde med på förlossningen. Jag hade väldigt ont i bilen och alla gupp kändes som rena mordet så jag var inte på ett topp humör i bilen. Väl där så parkerar sambon bilen och mamma hämtar rullstol så åkte vi upp. Direkt då jag kom in så fick jag börja med lustgasen och de tog på mig en ctg men värkarna blev så intensiva så de tog ur den och kollade hur öppen jag var. Var öppen 4 cm.. Valde att ställa mig upp under värkarna och använde bara lustgasen.. Började kännas att jag ville ha ryggbedövningen.. De kollade igen hur öppen jag var och var då öppen 4 1/5 cm.. Fick invänta en stund på han som skulle ge mig det och då han kom hade jag fruktansvärt ont och särskilt då jag fick ligga ner. Han var nästan klar och skulle precis dra in värkan i sprutan då plötsligt sköterskorna sa att de var tvungen att kolla mig för bebisen visade tecken på att inte må bra. Helt plötsligt var jag helt öppen och de fick avbryta. Så jag fick inte ryggbedövning och kände paniken i mig och tänkte "hur ska jag klara detta?" Men beslöt mig för att tänka på andningen och ha lustgasen som min bästavän. De hade även problem att få in drop på mig den gick sönder hela tiden. De försökte i säkert över timme med att hålla det fast. Men i slutändan så fick bebisen några plattor på huvudet istället. Jag började små krysta men kände inte den riktiga krystvärken. Så de bad mig att inte krysta på en stund.. Men jag började känna hur hårt krystvärkarna blev och sedan var det dags att börja krysta på riktigt. Det var jätte svårt för jag kände ju inte det riktiga krystvärken så då jag krystade kändes det som inget hände. Hade någon hinna som var ivägen men i slutändan så fann jag hur jag skulle göra och började då krysta mellan himmel och jord, har nog aldrig krystat så hårt. De fick klippa upp mig lite då de såg hur stort huvudet var. Efter det så kom han bara ut och vilken känsla det var.. Smärtan var borta. (Klockan var 11.54) Jag hörde hur sambon sa "det är en pojke". Såg bebisen snabbt och hörde bara ett litet tjut så de fick gå iväg med honom till ett annat rum.. Men jag kände mig faktiskt inte orolig min känsla sa att han var okej. Medans de gått iväg så började jag krysta ut moderkakan som vägde 700 gram, en riktigt stor en och de började sy mig lite. Precis då började jag känna eftervärkar som gjorde riktigt ont.. Fick lite smärtlindring och sen kom min sambo in med honom bärandes i famnen.. Jag fick honom direkt och känner hur lycklig jag var.. Äntligen var han här hos oss. Efter de sytt mig så fick vi sitta ensamma inne i förlossningssalen i 3 timmar. Det blev helt plötsligt fullt upp på förlossningen så vi blev som lite bortglömda. Vi var båda överrens om att han skulle heta Eddy vi tyckte direkt att han liknade en liten "Eddy". så det gick lika fort att bestämma hans namn som Halies namn. Till slut kom de in och vägde honom och blev då chockad över att höra att han vägde 4290 gram och var 54 cm lång. En riktig bjässe, inte så konstigt att han var svår att krysta ut tänkte jag då. Efter det fick jag duscha och testa kissa.. Det gick bra bara att det var så obehagligt med allt blod som forsade ur, jag hatar blod.. Dessutom kände man sig så himla tom. Som att jag inte ätit mat på över tre veckor. Men en dusch på det var riktigt skönt. Efter det så gick vi över till BB och där bestämde vi oss för att vi ville hem. Jag fyllde ju år och kände att det skulle vara mys att få fira födelsedagen lite hemma. Så vi bad om att få åka hem redan samma dag. De gick bara det att vi var tvugna att vara där 6 timmar först. Så vi satt där och kunde inte alls somna så mycket som hade hänt. Det kom även in en trevlig kvinna som nyss fött. Hon såg ju ut att må så himla bra och det var hennes fjärde barn.. Hon tyckte lite synd om mig som hade så mycket eftervärkar. Hade gärna bytt med henne. Men vi snackade nog några timmar tills doktorn kom för att titta på Eddy. Allt såg fint ut och efter det fick jag ta en spruta eftersom att även Eddy hade positivt i blodgruppen. Jag är ju negativ. Sen var vi färdiga och där ute satt lilla Halie och mamma och väntade på oss. Halie sov med vaknade då vi kom hem. Hon var väldigt trött och fattade inte alls vem Eddy var. Så vi la henne direkt och sedan åt vi lite tårta och pratade hemma hos oss. 

Kan ju säga att att jag är mer nöjd över Örnsköldsviks förlossning ochh BB än Umeås. Alla var så trevliga och duktiga på information. De satt och prata med en länge och brydde sig. I Umeå var det bara rörigt med allt. Är även nöjd över att jag klarade av att föda Eddy utan bedövning. Och måste tacka min snälla sambo som stöttade mig på det bästa sättet och även min mamma som fanns där vid min sida och som tagid hand om Halie.. Och ett tack till mina syskon som tog hand om Halie medans jag födde.

Började med att min sambo fått prickar så vi fick åka in till vårdcentralen och där efter fick han en tid hos doktorn senare så då drog vi iväg till hans jobb och sa att han inte kunde jobba. Där efter fick vi ett riktigt tråkigt samtal. Jag och min sambo fick veta att hans kompis pappa dog imorse. Världens bästa Bengan. Fick sådan chock att just han försvann ifrån världen bara sådär snabbt. Känner mig så sorgsen idag för min och andras del. Särskilt hans sons del, lider med honom. Min sambo drog nyss iväg till Umeå för att finnas lite för han ikväll. Kan inte fatta att jag aldrig mer kommer att få se dig igen. Det är ofattbart, hur kunde du bara försvinna så hastigt. Kommer kännas riktigt tomt nu då man aldrig mer kommer att kunna träffa dig i Umeå.
Vila nu i frid älskade vän, du är omtyckt av så många och vi kommer alltid ha dig i våra minnen! ♥

Sedan hände det mer. Skriver det i ett annat inlägg då det handlar om graviditeten!

Halie fick komma med längst ner

Morfars älskade lag ska följa honom ner i graven

Det som var ifrån oss

Min fina kusin gav som hennes mamma gjort

Våra rosor

Här tog vi farväl en sista gång med att lägga en ros på din kista

Några andra gav

Vet inte om jag fick lägga ut denna, säg till isåfall kusinvitamin <3

Alla syskon samlad + deras farmor

Min bror

Min syster

Har inte kunnat fota Halie med brillarna på via min kamera eftersom att vi inte hunnit vara hemma. Och då vi väl kom hem så skulle hon sova. Men min mamma fotade ett och ska se till att hon ska föra över det fotot till mig ikväll.

Väldigt ovant att se min lilla flicka med glasögon, hon blev som en helt ny människa. Men har nog aldrig sett Halie som jag sett henne förr. Hon lekte och var glad och skrattade åt "tittut". Lekte t.o.m med mammas karl på ett sätt hon aldrig tidigare gjort. Vi har en helt ny Halie..

Men oron till mobbning, folk som glor osv. Jag hoppas och ska se till att min brud ska få självförtroende och självkänsla. Hon ska inte få ta skit ifrån andra och det ska jag se till. Jag vet faktiskt hur det är att ha glasögon som barn.

Jag blev riktigt mobbad för att ha glasögon, jag minns då jag var sex-sju år att en kille som gick i sexan mobbade mig så jävulskt att då det ringde in väntade jag tills alla barn sprang in och smet försiktigt in efter dem. Dessutom gömde jag alltid mig på rasterna för att inte stöta på mobbarna. Som tur var gick jag bara i den skolan i något år. Det fanns även äldre kvinnor runt 30-40 års åldern som kunde skrika åt min mamma och nämna "dina jävla rödhåriga glasögon barn". Glasögon var något hemskt för mig. Och det gick till och från att jag ofta kastade sönder dem för att slippa använda dem. Men alltid kom min mamma med nya, kan tänka mig hur svårt det även var för henne att tvinga mig ha på mig dem. I sexan fick jag linser och sen dess har det varit bättre, blev aldrig mobbad på samma sätt mer. helt sjukt hur dagens ungar kan vara. Jag kan lova att det var hemskare att leva med det som barn än äldre. Man är liten och oskyldig och barn kan vara så grymt mycket värre än vuxna. Och många vuxna är blind. Antingen har man ett barn som är pluggis, mobbare, mobbad osv.

En sak har inte Halie ärvt utav mig och det är mina "fräknar". Visst dom kan komma sen, men nu idag tycker jag det är fint. Men det var en tyngd att få bära det då barn kom med taskiga glåp ord som "prickikorv". Jag förstår egentligen inte hur jag stod ut som barn. Och jag avskydde mina fräknar och förstod aldrig varför det bara var jag och min bror som hade det, och fanns det någon som hade litegranna så var den aldrig mobbad. Utan just jag och min bror fick uppleva det varenda dag. Jag fick ofta höra det i skolan medans min lillebror fick höra det i bussen. Alla dem äldre grabbarna skrek glåpord till honom och jag vågade aldrig säga till dem. Och varje morgon så gruvade vi oss för att sätta oss på denna buss. Rädd för att veta vad morgonens glåpord skulle vara. Ju mer mobbad jag blev så började jag ljuga och sno saker av dom som faktiskt mobbade mig. Det gjorde absolut inte saken bättre. Det blev ju bara värre.. Saken som faktiskt räddade mig ur allt var att jag började en kampsport. Helt plötsligt fick jag sjävkänsla och folk började ge upp mobbning. Killen jag var mest rädd för drog jag upp i väggen och sen dess har dom aldrig yttrat sig mer. Jag tänker faktiskt säga rakt ut vad skolan heter "sundskolan". Där har även två av mina andra syskon blivit mobbade. Alltså fyra av oss passade tydligen inte in där. Antingen var vi stor, prickikorv, glasögonorm. Tänk er att jag faktiskt tog mig upp varje morgon och gick till en skola där jag möttes av mobbning och rädsla. Där jag fick ta till lögner och stjäla för att försöka passa in. Men jag vet vad jag talar om och jag vet då mobbning sker och hur man beteer sig. Jag hade ett jädrans humör då jag kom hem, hysterisk och arg. Men berättade aldrig för någon vad varför. Men innerst inne visste min mamma om det fast jag alltid förnekade det. Men hon gjorde rätt. Kampsporten gav mig det jag faktiskt behövde. I dagens läge måste man försvara sig själv för att komma någon vart. En mamma eller pappa kan faktiskt inte göra mycket då hela saken bara blir värre. Men jag tänker försöka SE med stora ögon om det händer Halie. jag är glad vart jag är idag. För idag är jag inte den som blir mobbad och tänker inte vara den heller. Dom fick aldrig ner mig på botten, utan jag steg i slutet. Dom vann aldrig över mig. Och jag hoppas att dom idag känner skuld för vad dom orsakat och att dom en dag får känna på att vara ett offer. Bara för en dag. Det här är ju bara en snabbversion, alltså en liten del av det hela. Och det som jag varit med om får absolut inte Halie vara med om. Nu kanske ni förstår varför det gjorde så ont att Halie fått glasögon.

Den började redan 26 oktober då jag vaknade att sammandragningar och kunde inte sova vidare. Dom var inte alls så hemska men steg ju mer med dagen. Jag rörde på mig, gick på pizzerian, dansade dansmatta och höll på med tvätt. För vi båda ville ha ut Halie nu. Mot kvällen blev dom mer täta och kändes mer och mer. 3 minuter emellan och sedan ville jag in. Men innan det så åkte vi iväg och köpte en bilbarnstol. Och där i bilen satt jag i värkar. Minns att jag pratade med min mamma som tyckte jag var lite dum som åkte och handla bilbarnstol mitt i mina värkar. Men så var det och sedan åkte vi in och jag fick ctg på mig och helt plötsligt tyckte jag att värkarna inte alls var lika kraftiga som innan så hon gjorde ett gyn på mig "första gången jag gjorde den med". Obehaglig känsla. Men helt plötsligt sa hon att jag öppen 3 cm, jag blev nästan chockad och tänkte "oj snart är hon här". Vi gick ut till vår chauför och sa att vi blir kvar och jag ringde ett samtal till min mamma och berättade. Sedan kom vi in och jag tog ett bad och min slempropp gick och efter det så la jag mig i deras säng. Fick sådanna värkar att jag bosatte mig där under hela förlossningen. Ville inte alls upp och gå där mer. Jag blundade hela tiden, så gör jag alltid då jag har ont. Sedan bad jag om att få epidural för jag hade så ont. Det tog 1-3 timmar innan han kom och gav mig. Där efter jag fick den så tittade jag och kände hur enkelt allt blev. Men bara 20 minuter sedan började jag trycka automatiskt och sa "det trycker jätte mycket nu" dom sa "nu är det dags att föda". Tre-fyra krystvärkar och sedan var hon ute 02.52 - 27 oktober "bf datumet". Att föda var nog lättare än jag trott, värkarna var nog värsta biten. Jag hörde ett gnällande och sköterskan visade upp henne och sa "ser du vilket kön det är?" kille sa jag direkt. Nej titta mer noga "en TJEEEJ" och jag upprepade det säkert 15 gånger jag var så lycklig att jag fick en tjej. Hon las på mig direkt och smatidigt sydde dom mig, sprack ju. Vågade inte röra henne så jag såg inte riktigt hur hon såg ut först. Men lycklig var vi, inga tårar kom vilket förvånade mig, jag som är så känslig. Men jag var så slut på att det inte ens orkade komma ut en tår. Ringde min mamma 10 min efter och berättade allt. Det var nog den enda jag orkade att ringa till var så trött. Sedan tog Mattias henne och jag fick se hur vacker hon är. Och han tog på henne sina första kläder och jag bara "log". Underbar känsla. Sedan bad dom mig ta en dusch och även att jag skulle försöka kissa för att dom ville veta att jag kunde göra det. Gick super men det var obehagligt. Sedan blev jag skjutsad i rullstol till BB avdelningen där jag lämnades i ett rum med tre andra och jag bad Mattias åka hem och sova nån timme. Själv så sov jag typ ingenting. Visste inte alls hur jag skulle betee mig då Halie grät. Hon greppade som inte tag i bröstet heller. Tre timmar senare var det väckning på BB och där satt jag och väntade på att nån skulle komma till mig. Mattias hann komma före någon pratade med mig. Först kom en stressad bb sköterska in och sa att jag ska ta en spruta för att Halie var positiv och jag är negativ. Sedan berättade jag att jag otrivdes där jag var och hellre ville hem. Hon sa att det inte gick för läkaren hade åkt hem. Men erbjöd ett rum som för tillfället var tomt. Så vi gick in dit och vi allas sov tre timmar till. Åt knappt mat för jag var inte alls hungrig. Utan behövde mest sömn. Under natten var jag där själv med Halie och hon skrek mest om nätterna så jag bad dem ta henne. Jag behövde verkligen få sova. Gjorde vad som helst för att dom skulle ge henne ersättning under natten så jag fick bli pigg. Men dom kom ändå in med henne var 3e timme. Och ja det gick inte så bra. Dagen efter kom Mattias igen och amningen funkade sådär och dom ville jag skulle stanna. Men jag ville hem och sa att det kommer funka bara jag får komma hem. Jag åkte hem på eftermiddagen och amningen gick mycket bättre då vi fick åka hem. På hemvård så såg dom att Halie hade lite gult i sig, men hon slapp solning och det gick bort av sig själv. Och därefter fanns det aldrig några fel eller hinder. vi fick ett friskt barn :) vi är lyckligt lottade som har henne!

3615 gram
50 cm lång!

Betyg på förlossningens personal i Umeå: 10 poäng dom var jättre bra men ett litet minus på han som gav epidural var så sen.
Betyg på BB personalen i Umeå: 1-3 poäng gillade inte alls att vara där. Dom var för stressade och alla sa olika och jag ville bara hem och otrivdes där. Fick ingen vila alls. Den fick jag ta då jag kom hem! Sorgligt nog.

Har tidigare haft en långt förhållande. Tänker inte nämna några namn men ja dom som känner mig vet vem jag talar om. Men som sagt det här är min blogg och jag skriver vad jag vill i den så länge jag inte hänger ut personen.

Jag minns det som om det var igår. Träffade en kille jag blev kär i. "ung". Men någonstans i början kändes det både bra och fel. Vi var kär och galen som det brukar vara. Och jag trivdes med honom. Men efter två år hände allt han var otrogen med en tjej då jag hälsade på min pappa i Uppsala. Samma dag fick jag ont i magen och ville kräkas och ringde genast upp honom och fråga om något hänt. För då jag får ont i magen så har det skett något hemskt eller ska hända. Och tänker jag tillbaka nu idag så var det den gången han var otrogen första gången. Och det fick jag veta av en tjej jag inte känner så väl på min avslutningsfest. Aldrig i mitt liv hade jag upplevt en sådan smärta och hjärtat for i bitar. Jag fick panik, jag grät, jag visste inte alls hur jag skulle hantera det. Jag försökte gå vidare men mådde så dåligt att jag endast var sur var eviga dag och mitt hjärte var i bitar som inte gick att laga. En del av mig ville lämna honom medans en annan del vill ha kvar honom "vanan". Jag minns att jag gjorde uppehåll och sedan slut. Men bara efter någon dag så fick jag återfall och ville ha honom igen. Men då ville han inte ha mig längre. Jag förstod ingenting. Men allting slog till för mig senare då jag fick veta ännu fler otroheter. Som nämligen inte han berättade. . Men kan ni förstå känslan att bli bedragen med två vänner, sitt ex inblandad inklusive fler? dessutom var vi förlovade. Och jag var nog ung och dum som inte förstod vad förlovning innebar. Jag inbillade mig själv att han var den enda. Men egentligen mådde jag ju bara skit tillsammans med honom. Men tack vare det så kom jag över honom ganska snabbt  Men jag har lärt mig väldigt mycket. Och det tror jag han också har gjort. Visst fanns det bra stunder med, men varför ska jag se tillbaka på det då jag skapar dom bästa stunderna nu. Som sagt.
Det sämsta som hände då det var han och jag:
- Gick upp i vikt "innan var jag väldigt smal".
- Var alltid sur och arg, och kärleken jag hade för han slutade jag visa.
- Jag lyssnade aldrig på min inre känsla och lät det gå för långt då jag kunde stoppat det innan.
- Två vänner som betydde för mig fick jag säga upp kontakten med. Gick bakom ryggen på mig och sårade mig lika djupt då jag fick veta att dom vart med mitt ex.
- Fjortissnack "överdrivet fjortis i sms "älskar dig" varje gång jag skrev. Uttjatade om ni skulle fråga mig nu.
- Jag kunde "vara bossen". Vilket gjorde mig sämre att vara hon som bestämmer och pikar allt.

Och det bästa med att det tog slut:
- Jag hade precis flyttat till och fick starta om på ny kula.
- Jag lärde mig en del om förhållanden.
- Jag blev en gladare människa, gick ner i vikt och fick bättre självkänsla.
- Jag träffade Mattias och fick en underbar dotter som bara jag och han skulle kunnat skapa.
En sak är säker, jag kommer aldrig vara otrogen. Skulle aldrig klara av en sådan sak!