Jag pratade med min mamma i telefonen och gick snabbt in på toaletten för att kissa. Och rätt som det är så ser jag lite torrt blod i trosorna och blir lite chockad. Lägger på luren och googlade och läste att det kunde bli så om man nyss haft sex eller ska ha sin mens vid det tillfället. Men inget av det stämde in på mig. Pratade med min mamma igen och hon tyckte att jag skulle ringa till bm imorgon, så det vara bara att lägga sig och sova.

Jag var hemma med Halie ensam för att min sambo jobbade.
Jag ringde växeln åtta och fick vänta en halvtimme tills bm öppnade och ringde då halv nio och väntade 20 minuter innan dom satt på telefonen och då dom väl gjorde det satt jag i kötid i 20 minuter till tills jag kom fram. Jag berättade för bm att jag fått lite mens och var orolig då det aldrig hänt så med min första graviditet. Hon sa att det var helt normalt och jag kunde avvakta lite. Men jag sa att jag verkligen ville kolla upp det. Så tillslut sa hon att en specialistläkare skulle ringa mig under dagen. Så efter samtalet donade jag på med Halie här hemma och redan  en timme efter så ringde hon upp och gav mig genast en tid dagen efter klockan 14.15 på sjukhuset i stan.

Min sambo var ledig så han följde med mig in. Det gjorde även min mamma som körde oss och Halie. Medans vi satt i väntrummet så gick mamma och Halie iväg till min morfar som ligger på sjukhuset. Och vi satt där nervösa för att se om det var något fel med fostret eller ej. Jag var så nervös att jag darrade hela jag. Läkaren var sen, 20 minuter. Men sedan kom en äldre man och vi pratade innan om allt, innan han påbörjarde en gyn ulltraljud. Jag var så nervös. Även för att klä av mig. Vilket var första gången jag gjorde ett sådant. Tog av mig byxorna och trosorna inne på toaletten och sedan var det dags. Vi alla kollade på skärmen men såg inte riktigt tills han bara avslutade allt och sa att det inte fanns några hjärtljud. Och jag kände mig alldeles gråtfärdig i ögonen. Trots det så frågade jag vad som menades med det och han sa " jag tänker inte spekulera mer i det, så det som händer nu är att du får en ny tid och som du vet kan "naturen ha sin gång. Och händer det något nu där hemma får du höra av dig". Vi gick ut därifrån och då kom tårarna som jag försökte torka bort. En annan läkare gick förbi och gav mig papper att torka av mig på, men grät bara mer då och fick lov att ställa mig upp och gå runt lite. Sedan kom han tillbaka och jag fick min nya tid som skulle vara om en vecka exakt. Och då han såg hur ledsen jag var så gav han oss inte ultraljuds bilden och vi begav oss iväg. Min sambo gick till mamma och Halie och hämtade snusdosan jag tog en och fick sedan gå utevägen för att få luft och få bort all gråt jag hade. Vi kom hem och det var blandade känslor. Var fostret död, eller var det så att jag var tidigare än väntat och man kunde inte se? men jag trodde mer på att ett missfall skulle komma..

Denna dag var jobbig. Började blöda lite mer men ändå fattade jag inte vad som hände. Skulle jag gå såhär tills på torsdag. Eller bara vänta på ett missfall här hemma. Det var jobbigt att ta hand om Halie för jag mådde inte alls bra. Min sambo jobbade sitt 24 timmars pass. Jag hade turen att min mamma tog Halie vid två och lät mig vila och kom sedan tillbaka med henne då hon skulle sova. Mer än så hände inte denna dag. Jag la mig i sängen med oro denna kväll med.

Min sambo kom hem åtta på morgonen och jag sov vidare medans han tog hand om Halie. Vaknade vid elva och gick direkt till duschen. Efter det så fick jag jätte ont magen och fick lägga mig på sängen, och började gråta av smärta. Jag ropade efter min sambo som kom med alvedon och vatten. Sedan smsáde jag min mamma och sa att jag hade ont. På 3 minuter var hon här. Och hon sa att jag skulle ringa ambulans men jag vägrade och istället så ringde jag sjukvårsupplysningen. Jag berättade hur allt låg till och berättade om kollen som jag var på i torsdags och hon tyckte att det var konstigt att inte läkaren spekulerat i det om fostret inte hade några hjärtljud. Men bad mig åka in på akuten och att hon skulle skicka dit anteckningar till dem. Jag och min sambo åkte in med hans polare och vi satt i väntrummet i cirka 3 minuter sedan kom en och hämtade oss och gjorde lite koller men allt såg bra ut. Och sedan hamnade vi i ett annat rum där en jour skulle komma. Det gick ganska snabbt så kom hon. Vi gjorde gyn ultralljud och jag kände hur det forsade och hon såg att fostret inte hade hjärtljud och sa att det var ett missfall inuti mig som inte kroppen stötte ut. Hinnan var fortfarande hel. Så hon frågade oss om jag ville ta tabletter hemma och efter det åka in igen och kolla så fostret kommit ut och göra en eventuell skrapning eller vara kvar och göra en skrapning. Vi valde det andra förslaget. Och hon frågade då jag senast åt och jag sa. "igår". Hon såg försvånat på mig, ojdå! Men tur var väl det fick ju då göra operationen samma dag. Så vi gick upp till avdelningen där jag skulle få vara. Först ville dom ge mig tabletter i slidan två styckna och en smärtlindring. Men rätt som det var så kom hon senare in igen och sa att jag kunde åka ner till operationssalen direkt. Jag kände hur rädd jag blev.. "jag har aldrig blivit sövd inte ens operera mig. Dom styrde mig i sängen ner mot operationen och jag kände hur jag höll in mina tårar. Jag var så rädd nu. Hur skulle det kännas? Väl inne så pussa min sambo mig hejdå och där var jag inne bland massor av läkare av olika slag. Fick drop och sedan lukta in sömnmedel och somnade inom 7 minuter. Vaknade sedan av att jag låg på iva och var alldeles yr och inget minne av att dom vart där nere på mig. Där fick jag ligga i en timma. Tänkte massor på vad som hänt och att jag nu var ogravid och nu fanns inget foster i mig längre. Efter en stund så fick jag trycka på knappen då kom någon in och jag sa att jag var super kissnödig. Gick på toaletten och blodet forsade lite, blev lite skakis. Och sa det då jag gick ut dom sa att det inte var någon fara. Fick åka upp till min sambo igen och fick fortfarande ha drop då jag hade så lite blodscoker i kroppen. Hon som hade hand om mig fråga om jag ville ha mat eller något att dricka. Så jag tog en loka och sedan fick jag en spruta till för att jag är rh negativ. Och där efter fick jag tre piller hem om jag skulle få ont och vi kunde åka hem igen. Sitter här hemma nu och det var några timmar sedan nu. Och har vanlig mens igen och nu finns inte fostret kvar, känner mig sorgsen idag. Men jag försöker tänka "det här gjortde oss stark".