Fick precis lite tvär panik då jag faktiskt insåg att alla symptom är borta och att det inte finns något i min mage. Att låta hela tre månaders tankar att vi faktiskt skulle få ett till barn kommer nog ta lika lång tid att smällta allt. Man tror att man gått vidare men trots det så kommer det i tankarna då och då. Jag vet att man inte ska dra ner sig själv och att vissa varit med om värre saker. Men allt man är med om är ju olika jobbiga på olika sätt. Jag kan ju bara sätta mig in i min situation för det är ju det enda jag vet hur det känns. Men till alla som fått ett missfall och velat behålla.. Det är något jobbigt man är med om, men man får nog tro på ödet.. Är det bestämt att det ska vara så, då är det de! Man får gå vidare och med tiden blir det lättare. Och man får ju tänka att man faktiskt kan bli gravid och att det finns fler tåg!